Ingen skön upplevelse, i synnerhet som vi aldrig kunde gå på utan gick i Es takt, som att känna hela stenens rundning. En helt annan känsla då vi kunde gå på lite snabbare. Men var inte ofta vi kunde det.
C har slitit på rätt bra för att vi skulle kunna gå på de flesta platser men ibland fick vi ge oss.
T.ex i grovt grus på Krusmyntagården, kunde alltså inte se en enda ört. Rampen ner där var dessutom en naturlig flat sten som var rätt brant.
Vid raukarna på Fårö fick hon upp mig på krönet så jag kunde se dom på håll. Hon fick slita rätt bra där.
På strandpromenaden lutade det i sidled på flera ställen. Jobbigt att hålla upp stolen och samtidigt dra framåt.
I Ljugarn slet hon rätt bra i den vita sanden för att nå vårt lunchbord.
Vid Holmhällarna var det långt till raukarna och grusväg med rötter. Dessutom varning för kvicksand. Bara att skippa!
Hoburgen besågs från bilen, lika strandvägen därifrån.
Vid Kovik orkade hon inte. Vi lyfte inte ens ur den ur bilen så dit kom jag inte heller, bara till parkeringen.
I stan gick det väl ändå hyfsat även om det kändes som man satt i en mixer ibland, undvek dom värsta backarna, bara en gång uppför hästbacken.
Jag är glad åt att hon orkade så mkt som hon gjorde ändå.
Ljugarn!