I morse fick jag ett samtal från kirurgen. Dom ser ingen förbättring i sikte så dom tar till den sista utvägen. Op i morgon för att avlägsna den döda delen av levern och varhärdar som bildats i magen.
Nu kan vi bara hoppas på att hennes kropp orkar det för han sa rent ut att dom inte kan lämna några garantier för att hon klarar det. Min magkänsla va alltså rätt. Gör dom inte det här avlider hon.
Åkte upp och hade ytterligare ett läkarsamtal. Dom sa samma sak. Operationen är ett halmstrå, hennes kropp är sliten och väldigt sjuk. Men det fanns en liten chans och den tar dom. Skulle ta henne först imorgon bitti.
Hon sov lugnt hela tiden vi var där. Jag ringde upp Johnny som också kom och träffade henne, utifall att. Nu var vi där allihop, hon tittade upp nån gång ibland men orkade knappt nicka.
Kände mig ändå hoppfull, jag vet att hon är en kämpe och tänkte att min magkänsla brukar vara rätt. Om hon nu vilat så mkt hela helgen och idag kanske hon orkar.
Så känner jag inte längre.
Fick ett samtal från kirurgen som har jour ikväll. Nu blöder hon från tarmen, en blödning långt ner. Så nu är hon på skiktröntgen.
På en direkt fråga från mig om det här kan äventyra operationen i morgon sa hon, ja det kan det ju. Men vi håller er underrättade i natt.
Tror vi får vara beredda på att åka in. Jag har inte mycket hopp längre.
Samtidigt känns det så overkligt. Som om jag står bredvid mig själv. Kan inte riktigt ta in det här.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Det är ju så här hon ska vara.
