Det besked jag fick i morse, att mannen som varit en del av min familj i 40 år och som satt här och berömde min mat och pratade innebandy med Rasmus för mindre än 2 v sen inte kommer att bli som innan. Han är borta! Det ska ske ett herrans under om han ens kommer hem igen.
Jag går sönder, jag mår illa, magen värker men jag kan inte göra ett skit! Denna satans väntan som man ändå satt sitt hopp till.
"Första veckan är värst." varför måste dom säga så då? Om dom ändå sett hur trasigt det är, varför ge oss det hoppet?
Varför i herrans namn ska dom rehabilitera om det inte går vägen, verkade ju som doktorn redan visste det. Då är det väl lika bra att vi får ett avslut.
Ja under kan ske och har skett, jag vet det också. Men denna ovisshet den gnager sönder mig inifrån.
Försöker tänka positivt men det är ta mig 17 inte lätt! Jag orkar snart inte mer!
Ena stunden sitter han och pratar med en kompis i telefon och i nästa kan han inte kommunicera, inte gå. Hur kan det gå till så! Vi kan skicka folk till månen men vi kan inte laga en hjärnblödning!
Å varför just han? Han som aldrig rökt, inte dricker mer än ett enstaka glas vin till maten, som tagit hand om sig och tränat hela sitt liv! "Svajen", som har flera SM-titlar både som yngre och som senior i BT. Var Tobos stolthet i fotboll när han var ung har en granne berättat. Spelar boule flera ggr i veckan som pensionär! Cyklar, promenerar och rör på sig varje dag. Till vilken nytta då?
Han som är omtyckt av precis alla! som skojar och pratar med "vem som helst" i synnerhet barn & ungdomar.
Det är så djävla orättvist!