Finns ingen månad som är så förknippad med elände som maj. I synnerhet 1994 då både min bror dog och vi fick diagnosen Hjärntumör på Elle.
Tror alla i min familj vet exakt vad dom gjorde då beskeden kom. Rune ringde till mig och berättade om Sten och jag fick även besked om E på telefonen av doktorn, dom ger normalt inte dom beskeden så men det här var ett särfall eftersom det var bråttom.
Den dag Sten begravdes var jag inte med, då var det full fokus på förberedelser inför operation på E. Ett självklart beslut då, men det har känts väldigt konstigt efteråt att jag inte var med då. Vi gick iaf till kyrkogården på kvällen och tittade på blommorna. Hamnade i ett ösregn på vägen därifrån, vattnet gick i vågor på St Olofsgatan. Jag var dyngsur då jag med C i vagnen åkte hem på bussen och jag tror inte L o E var så mkt torrare då dom kom tillbaka till avdelningen.
Fattar inte hur vi orkade, Johnny hade krockat vår bil samma dag beskedet om E kom så vi åkte buss upp varje dag, ja en av oss sov på sjh, den andra sov hemma och kom upp med lunch o middag varje dag. Till vi kom på att C inte fåt leka ute på länge, hon var iofs bara 1 år då men iaf så sov L 2 nätter och jag 1 efter det. Jag åkte upp senare 1 dag så hon fick vara hemma iaf varannan fm.
Så där höll vi på från mitten av maj till midsommar.
Det var också i maj som L fick sin hjärtinfarkt för ett par år sedan, dan innan semesterresan. Gick ju bra som tur var.
Vi har lite elände nu med, Es kiwi är sjuk. 4 år som marsvin då är man gammal men vi får väl hoppas på det bästa. Vi har jour i natt, beredda att rycka ut. Jag ville att dom skulle vara kvar här ifall det värsta händer men hon ville åka hem. Lite orolig för att hon inte får i sig tillräckligt med kortisol, det sjunker snabbt om det händer sorgliga saker. En frisk kropp reglerar ju det själv men inte hennes. Hormonet är ju livsuppehållande.
Dagen idag har varit lugn, präglad av detta. Men nu ska jag avveckla den.
Ha det!